Sitter här på vägen hem från ännu ett Agility-SM och låter alla intryck landa.
Det är alltid en märklig känsla att åka därifrån. Fyra dagar fyllda av förväntan, glädje, besvikelser, fina lopp, missar, skratt och alldeles för många tankar. I år dessutom i 32 graders värme, vilket gjorde att både kropp och huvud fick arbeta lite extra.
När allt är över blir det nästan tomt, nästan lite sorgligt…
Jag funderar mycket på vänskap.
Det känns nästan som att det finns en liten djävul som smyger sig in på större tävlingar och mästerskap. Man märker hur stämningen förändras. Det som på en vanlig klubbtävling känns varmt, avslappnat och gemytligt blir plötsligt allvarligt, spänt och lite kallt.
Jag vill egentligen bara vara där och ha roligt.
Men många är fullt upptagna med sina egna lopp, sina egna hundar och sina egna prestationer. Samtalen handlar om tider, banor, detaljer och resultat. Det finns inte riktigt plats för de där vanliga samtalen.
Och kvar blir ibland bara tystnaden.
Jag saknar värmen från små klubbtävlingar, där man hejar på varandra, skrattar tillsammans och gläds åt andras framgångar. Där känns gemenskapen större än prestationen.
Man är aldrig så ensam som på ett SM…
Samtidigt har jag fått se fantastiskt fina ekipage och sprungit många riktigt roliga banor själv.
Finalbanan var alldeles för svår för mig och Loo just nu, men jag är ändå glad att vi fick chansen att springa den. Efter vår disk fick jag dessutom möjlighet att testa slutet av banan så som jag egentligen hade tänkt springa det. Bara den erfarenheten är värdefull och något jag tar med mig.
Fyra tävlingsdagar kostar också.
Det är kanske inte antalet lopp som sliter mest, utan allt runt omkring. Promenader fram och tillbaka, väntan, tre veterinärbesiktningar, planering, koncentration och värmen som sakta tömmer energin.
Trots det är jag faktiskt väldigt nöjd med min mentala insats.
Jag höll fast vid mina strategier. Jag hittade min bubbla inför loppen och lyckades vara närvarande när det verkligen gällde. Jag fick dessutom träna på många situationer som är svåra att skapa hemma.
Det är egentligen därför mästerskap är så värdefulla.
Den mentala träningen blir verklig.
När man har förberett sig ordentligt går det faktiskt att prestera även när pressen är hög. Sedan finns det saker man aldrig kan styra över – värme, väder, underlag eller andra yttre omständigheter. Även det blev en påminnelse om att släppa det jag inte kan påverka.
Agility handlar om så små marginaler. Hund och förare behöver prestera tillsammans. Timing, känsla, beslut och ibland också lite tur behöver falla på plats samtidigt. Och ibland studsar bollen ut istället för in.
Känslorna under ett SM är svåra att beskriva.
Ena stunden är man lycklig och full av energi. Nästa stund är man låg och besviken. Man vill prata med sina vänner hela tiden, men samtidigt vill man bara vara ensam en stund.
Allt det där ryms på samma dag.
Och så var det Cassie.
Min älskade Cassie.
12,5 år gammal sprang hon sitt allra sista SM. Bara att skriva de orden gör mig lite tårögd.
Hon har funnits vid min sida under så många år och är född hemma hos oss i mina händer. Vi har delat träning, tävlingar, med- och motgångar och så otroligt många minnen och äventyr tillsammans. Att få stå på startlinjen med henne en sista gång på ett svenskt mästerskap var både en ära och ett av de mest känslosamma ögonblicken under hela helgen.
Hon visade ännu en gång vilket fantastiskt hjärta hon har. Hon sprang med glädje, vilja och den där känslan som gjort att jag älskat att tävla med henne i alla dessa år.
Resultatet spelar ingen större roll.
Tack, Cassie. För alla lopp, alla resor, alla skratt, alla lärdomar och alla oförglömliga ögonblick. Du kommer alltid finnas i alldeles särskild del av mitt hjärta. ❤️
Jag sprang många lopp där känslan var precis den jag ville ha. Flowet fanns där. Men jag hade önskat att åtminstone något av dem också hade gett ett kvitto i resultatlistan. Någon liten bekräftelse på att det faktiskt var ett riktigt bra lopp.
Det blev några stolpe ut för många för att jag skulle känna mig helt nöjd. Så nära. Men ändå så långt bort. Kanske studsar bollen in nästa gång…
Det är märkligt egentligen. Trots alla känslor, all trötthet och alla stolpe ut, vet jag redan nu att jag kommer längta tillbaka. För det är just därför vi gör det här. För de där ögonblicken när allt stämmer – och för människorna och hundarna som får dela resan med oss.
Tack, alla fantastiska funktionärer, domare, arrangörer, publik, vänner och medtävlande som gör ett svenskt mästerskap möjligt.
Och tack mina magiska hundar. Nu åker vi hem. Vi vilar lite. Vi analyserar. Vi tränar vidare. Och så laddar vi om. För resan fortsätter.
/ Maria ❤️
