Jag har tänkt mycket på mental uthållighet de senaste dagarna.
Kanske för att jag behövt vara uthållig. 😅
På väg till Rättvik för tre dagars tävling lyssnade jag på en psykologipodd om mental stamina – mental uthållighet. Om vår förmåga att fortsätta fungera, fatta beslut och ta oss framåt även när saker är jobbiga, när vi möter motgångar eller när det helt enkelt inte blir som vi tänkt oss.
Det kändes ganska passande. För veckan innan tävlingen hade varit… mycket.
När det bara fortsätter
Fredagen började 06.30 med att hämta en betongfräs och fortsatte med arbete i min blivande hundsporthall. Därifrån direkt till Uppsala BK för att förbereda tävling. När startlistorna strulade fortsatte jobbet hemma på kvällen.
Lördag: tillbaka till klubben. Tävlingsledare på förmiddagen, funktionär på eftermiddagen och sedan hem för att förbereda Hundens dag.
Där hemma inträffade något som fortfarande får det att knyta sig i magen när jag tänker på det. Cassie satte ett ben i halsen.
Jag såg henne falla ihop i ögonvrån, kastade mig fram, fick in handen i halsen och kände benet men kunde inte få loss det. Jag lyfte henne, vände henne upp och ner, försökte skaka loss det och försökte igen.
Till slut fick jag tag i benet och lyckades dra ut det. Cassie reste sig och tyckte ungefär att livet kunde fortsätta som vanligt. Jag låg kvar på golvet och skakade.
Nästa morgon var det dags igen.
Hundens dag. Bära hinder, bygga monter, prata med människor, två agilityuppvisningar, låta Fredrik Steen prova agility med Loo, plocka ihop – och därefter rulla ihop fyra gigantiska rullar konstgräs, köra dem till Frötuna och avsluta kvällen med att provgjuta några små områden i hallgolvet.
Hemma runt 21.
På måndagen hade jag bokat hjälp för att rengöra, gå igenom och sortera all utrustning jag köpt från Knivsta Hundsportcenter. Och så skulle fyra ton gummigranulat levereras.
Det blev också ett äventyr. Första leveransen fick bokas om eftersom bilen saknade den avlyftning jag hade beställt. När granulatet väl kom dagen efter lossades fyra ton på rätt gård – men på helt fel sida av gården utan att kontakta mig innan för att jag skulle kunna hinna komma dit och berätta var det skulle stå.
Fyra ton flyttar man inte riktigt för hand. Någonstans där kände jag:
Nu orkar jag faktiskt inte mer.
Och sedan skulle jag tävla
Några dagar senare satte jag mig i bilen mot Rättvik för tre dagars tävlande.
Och vet ni vad? Det gick dåligt.
Inte lite smådåligt på det där sättet där man ändå kan hitta några snygga lopp och åka hem nöjd med detaljer. Det har varit mentalt tufft.
Och det är nästan intressant att det var just då jag satt och lyssnade på en podd om mental uthållighet och om att hantera motgångar. För det fick mig att fundera.
Vad är mental styrka egentligen?
Vi pratar ofta om mental styrka som om den starka människan är den som inte påverkas.
- Den som skakar av sig ett dåligt lopp.
- Den som inte blir ledsen.
- Den som fortsätter vara positiv.
- Den som aldrig tvivlar.
Men jag börjar undra om det verkligen är det som är mental styrka. Kanske är mental styrka inte att inte känna motgången.
Kanske är det att kunna känna den – och ändå så småningom hitta tillbaka. Att kunna vara besviken utan att göra besvikelsen till ett bevis på att man är dålig. Att kunna skilja på:
”Det här gick dåligt.” och ”Jag är dålig.” – Det är två helt olika saker.
Det svåra med saker vi bryr oss om
Ju viktigare någonting är för oss, desto mer kan det göra ont när det inte fungerar.
Jag tränar mycket. Jag analyserar. Jag försöker utvecklas. Jag tävlar på hög nivå och jag har förväntningar på mig själv. Då vore det egentligen ganska konstigt om dåliga resultat inte påverkade mig.
Samma sak gäller hallen.
Jag har investerat enormt mycket tid, pengar, energi och känslor i det här projektet. När ytterligare ett problem dyker upp är det inte konstigt att jag ibland känner att jag inte orkar lösa en enda sak till.
Mental uthållighet kan knappast vara att låtsas att det inte är jobbigt.
Kanske tränas den just här
En sak från podden fastnade hos mig: tanken på att motgångar faktiskt kan vara något vi lär oss att hantera.
Inte genom att tycka om dem. Utan genom erfarenheten av:
- Det här var riktigt jobbigt.
- Jag visste inte riktigt hur jag skulle lösa det.
- Jag blev ledsen, förbannad, rädd eller besviken.
- Men jag tog mig igenom det.
- Det betyder inte att nästa motgång inte kommer kännas.
Men kanske finns det nästa gång en liten erfarenhet någonstans i bakhuvudet som säger:
- Du har varit här förut.
- Du behöver inte lösa allt just nu.
- Men du kommer hitta en väg vidare.
Tre riktigt dåliga tävlingsdagar
Så vad gör jag med den här helgen?
Jag skulle kunna analysera sönder varje lopp. Jag skulle kunna bli förbannad på mig själv. Jag skulle kunna börja ifrågasätta träningen, hundarna, min egen förmåga och ungefär samtliga livsval sedan 1970-talet. 😅
Och lite av det kommer min hjärna säkert försöka göra. Men kanske är uppgiften just nu en annan. Att acceptera att:
- Det här var en skithelg tävlingsmässigt.
- Jag är besviken.
- Det får jag vara.
Sedan får jag titta på det jag faktiskt kan påverka. Vad behöver tränas? Vad behöver jag förändra? Vad kan jag lära mig?
Och vad behöver jag helt enkelt släppa? För mental styrka kanske inte är att stå rak hela tiden. Ibland kanske den ser ut som att ligga på ett hallgolv och skaka efter att ens hund nästan kvävts. Ibland är den att stå bredvid fyra ton granulat på fel plats och tänka att man faktiskt inte orkar lösa ett enda problem till.
Och ibland är den att efter tre riktigt tunga tävlingsdagar packa ihop sina saker, krama sina hundar och åka hem.
Besviken. Trött.
Men fortfarande med en tanke om:
Okej. Vad kan jag lära mig av det här? För kanske är det just där den mentala uthålligheten byggs. Inte under dagarna när allting fungerar.
Utan under dagarna när det inte gör det. ❤️
